Monday, May 22, 2017

Sverigefinska skolan och jag


Sverigefinska skolan och jag Johanna von Kraemer – Elmqvist sverigesvenksa skolan Bild: Ari Setälä, Sfa/RsA Min bekantskap med begreppen sverigefinnar och Sverigefinsk skola började när jag läste invandrarkunskap på Stockholms universitet i slutet av 1980-talet. Min lärare, Markku Peura, gav mig en kasse full med rockknappar där det stod: ” En sverigefinne igen”. Jag tänkte: ” Hjälp, vad ska jag göra med de här? Jag känner ju inga sverigefinnar, som jag kan ge dem till.” Jag var, efter ca 15 år i Sverige, välintegrerad på gränsen till assimilerad i det svenska samhället och talade bara finska några gånger om året med finska släktingar. Vågade knappt tala finska med min lärare på kursen, rädd för att inte kunna uttrycka mig tillräckligt bra. Han skällde på mig, för att jag inte talade finska med mina barn. Det hade jag ju velat, men tänkte, när min första son föddes, att min finska inte räckte till… Fast jag hade ju läst finska på universitetet, men bara under en termin… så många om och men… Markku pratade också om att en sverigefinsk skola planerades med hjälp av ekonomiskt stöd från Finland. Jag var ett stort frågetecken – sverigefinne och sverigefinsk skola? Varför sverigefinne och sverigefinsk? Han förklarade tålmodigt och mångordigt att man ville komma ifrån begreppet finne, som hade fått en negativ klang och att man ville ha en egen skola för sverigefinnarnas barn. Han berättade ivrigt om denna skola och hur fantastiskt det skulle bli. Hans prat lade sig till rätta någonstans inom mig, ett litet frö låg och bidade sin tid. Något år efter att jag avslutat kursen på universitetet såg jag att man sökte en lärare till Sverigefinska skolan i Stockholm. Skolan som min lärare hade pratat om skulle starta nu. ”Vad spännande”, tänkte jag. Lite senare såg jag att man annonserade efter en fritidshemsföreståndare till Sverigefinska skolans fritidshem. ”Wauw, tänk om jag skulle söka den tjänsten, bara på skoj, för min finska räcker väl inte till…” Sagt och gjort. Jag sökte tjänsten och fick den, för att jag hade goda meriter och för att man litade på min förmåga att använda och utveckla min finska. Nu började ett äventyr, som varade i 22 år. När skolan startade var jag inte med. På grund av en operation började jag lite senare. Under slutet av sjukskrivningen gjorde jag korta besök på skolan, för att bekanta mig med barnen och med min nya arbetskamrat, läraren, Helena Schmidt, som året efter blev skolans rektor, när Jouko Lahdenperä slutade som distansrektor. Jag parkerade på parkeringen bakom Hammarbyskolan och gick in genom bakdörren och uppför trappan, in genom glasdörren till den mörkgröna korridoren i vinkel med mörkgröna studiebås med grönrandiga soffor och mörkgröna bord.  När jag kom var det full aktivitet i rummet bredvid köket. Några av eleverna tog omedelbart kontakt och berättade om sina lekar och leksaker där de satt och lekte på golvet. De hade rast, när jag kom. Andra var mera avvaktande. Det visade sig att de flesta kom från mycket finskspråkiga familjer. Det var några elever, som inte talade så mycket finska pga. att föräldrarna börjat tala finska med barnen nyligen eller för några år sedan. De höll sig mycket till varandra. Det var fascinerande att uppleva hur dessa elevers finska språk utvecklades i en miljö där all verksamhet pågick på finska fyra dagar i veckan. En dag i veckan, på onsdagar bytte vi till svenska. Vi talade svenska från att barnen kom till fritids före skolan tills de gick hem på kvällen. På det sättet fick de använda svenska i många olika domäner, på fritids, under lektionerna, vid maten och på rasterna. De barn, som inte talade så mycket finska ännu njöt av att tala svenska, njöt av att vara bra på svenska och av att kunna hjälpa sina kompisar på svenska. Andra barn tyckte att det var jobbigt med svenska dagen. De ville inte byta språk, utan fortsatte till en början att tala finska på svenska dagen, något som de fick göra medan vi vuxna konsekvent talade svenska. Så småningom började alla elever tala svenska på svenska dagen och de elever som inte kunde finska började tala finska och skriva på finska. Några av dessa elever har jag varit i kontakt med nyligen och de använder fortfarande finska språket regelbundet i kontakt med föräldrar, syskon, barn och vänner. Det förekommer till och med att de tidigare eleverna talar finska på arbetsplatsen. Finska språket har fortfarande stor betydelse för elever som gått ut Sverigefinska skolan i Stockholm för över 10 år sedan! Dags att börja jobba. Det visade sig att vara helt andra förutsättningar än jag hade förväntat mig. Vi hade bara 11 elever i skolan och alla gick inte på fritids, så vi hade en ytterst begränsad budget. Vi la ner många timmar på att samla in möbler, material m.m. gratis eller så billigt som möjligt och Matti på Finlandshuset hämtade och körde saker åt oss tills han insjuknade allvarligt och inte längre fanns där. Föräldrarna var på alerten och hjälpte till med allt möjligt. Stämningen var speciell i den lilla skolan. Föräldrar stannade ofta en stund och tog en kopp kaffe, när de lämnade eller hämtade sina barn. Någon förälder kom och bakade bröd till mellanmålet. En annan kom med något annat. Alla föräldrar turades om att städa varannan vecka, under det första året och varje vecka under det andra året. Jo, mycket tid gick åt till det praktiska och till att göra allting så billigt som möjligt. Skola och fritids samarbetade mycket nära och verksamheterna kompletterade varandra. Det var svårt att hinna med att göra verksamhetsidé och verksamhetsplanering med lite större linjer än bara den här veckan och nästa månad. Samtidigt planerade vi under våren besök för nya elever och intervjuade ny personal.  Men allting gjordes och skolans elevantal växte med 100 % varje år under de första åren och ny personal anställdes. Vi bar klassrumsmöbler som beställts från Finland, föräldrarna målade väggar i nya klassrum och lagade mat medan inskolningen på fritids pågick före skolstarten. Vi skapade traditioner under det första året. De utökades och förändrades med åren. Vi firade lucia i ett rum med en liten scen under det andra året, när vi hade 22 elever. Det firandet blev dramatiskt, då en elev svimmade, ramlade ned från scenen, slog ut en tand och fick hjärnskakning. På julavslutningen serverade vi risgrynsgröt, som vi kokade i ugnen, till barn och föräldrar tills vi var så många att vi inte längre kunde koka gröt åt alla. Vi firade Runebergsdagen, första året bakade jag runebergstårtor för första gången i mitt liv tillsammans med barnen på fritids. Vi firade Valborg och morsdag och till skolavslutningen bakade vi stora tårtor, en till varje klass och barnen fick blåsa dig in sig i nästa årskurs. Efter skolavslutningen pratade de om att de nu inte längre gick i första eller andra klass utan faktisk var tvåor eller treor. Föräldrarna ordnade en middag för alla föräldrar och personal efter den första skolavslutningen och föräldramiddag blev en tradition, som sedan flytten till Fridhemsplan blivit en föräldrafest för föräldrar att bekanta sig med varandra och samla in pengar till klasskassan. Även personal bjuds in till denna fest, nu, som då. När en familj, som hade jobbat väldigt mycket för att stötta skolan på olika sätt, flyttade till Finland initierade föräldrarna en avtackningsmiddag, som hölls på skolan med långbord i korridoren i de nya lokalerna på Fridhemsplan. Under första sommarlovet var fritids igång, utom under de fyra veckor, då jag hade semester. Vi tog vara på Stockholms stora kulturella utbud och besökte många museer under regniga sommardagar och föräldrarna var tacksamma över att barnen hade roligt under sommarlovet, fast de var på fritids. Jag njöt av dessa sommardagar tillsammans med barnen, som var med och planerade vad vi skulle göra varje vecka; museibesök, friluftsteater, bakning och bad i Nytorps utomhusbassäng. m.m. Under sommaren talade vi finska varje dag.  Den andra sommaren fick alla barnen ta med sig cyklar en dag och Ulla Kallio och jag cyklade med barnen till Hellasgården. Det var en underbar sommardag vid sjön. Barnen lekte och badade och orkade cykla hela vägen tillbaka igen, fast de bara precis gått ut första och andra klass. På vintern gick vi till Dalen och åkte pulka vid sjukhuset. Det var en rejäl promenad dit och det kändes ännu längre på väg tillbaka med trötta barn, som hade åkt pulka länge. Vi blev flera och flera anställda i både skolan och fritidshemmet. Fritidshemmets personal skötte under de första tre åren förutom fritidshemsverksamhet och rastverksamhet även köket, dvs. lunchservering, disk, mellanmålsinköp och tillagning. Vi hade samlingar med barnen efter skoldagens slut och under en period började skoldagen med en morgonsamling. Vi hade fler och fler rum att vistas i och kunde erbjuda varierade aktiviteter på fritids både ute och inne. Utflykt till skogen blev ett stående inslag och Benke (Bengt Göran Jansson) hittade på olika aktiviteter i naturen. Under loven tog vi med oss stormkök och kokade varm choklad i skogen och grillade banan med blockchoklad och korv förstås. Under en period deltog en del barn tillsammans med Jouko Mustonen på fritids i Musikverkstaden som fanns i samma byggnad. De gjorde egna låtar, som de sjöng och spelade. Vi firade barnens födelsedagar på fritids genom att ha ett stort kalas på hösten och ett på våren. Det var en stor fest med olika happenings, allt från att barnen hade olika uppträdanden till att Jouko sågade mig mitt itu eller Benke uppträdde som Elvis. Ibland var även lärare med och uppträdde. Minns en fest en gång när Anna-Maija Ben Kalifa (nu Eriksson), Johanna Hassinen och jag dansade för barnen. De barn som inte fyllde år hjälpte till att duka och planera kalaset och serverade. De kände sig lika viktiga, som de som fyllde år.  Det förekom också att föräldrarna tillagade rätter från olika länder till terminens födelsedagsfest. Vi sökte bidrag till lägerverksamhet och åkte under flera år på läger med fritidsbarnen. På de största lägren hade vi ca 55 barn med och vi hade alltid föräldrar, som ställde upp på och följde med på alla läger vi ordnade. Ett år vandrade Alfons Lindroos, som då arbetade i fritidsklubben, med några barn till ett vindskydd i skogen, där de övernattade. Av föräldrarna var det inte bara de finska föräldrarna som deltog, utan även svenska föräldrar och föräldrar från olika länder. Ett år hade vi en pappa som lagade arabisk mat på lägret. Han lagade också vid ett tillfälle, då vi hade ca 100 elever i skolan, arabisk lunch till hela skolan. Det var en festdag! Alla, barn och vuxna njöt av den goda maten. Sommaren 1993 var det dags att flytta från lokalerna i Hammarbyskolan. Vi hade då ca 45 elever i skolan och flera stod i kö för att börja och vi planerade att starta 6-årsverksamhet. Lokalerna började bli för trånga och opraktiska fördelade över två våningar i vinkel en bit ifrån varandra. Medan fritidshemmet åkte på läger i några dagar ut till Lida i Huddinge, packade föräldrarna. När allt var så gott som färdigpackat hade vi inbrott på natten, flera kartonger tömdes, den begagnade TV:n, vår enda TV, blev stulen, alla köksskåp genomrotade och det grisades ned. En del saker blev förstörda, bl.a. fritidshemmets populära brottningsmatta. Spännande med inbrott, tyckte barnen. Mindre spännande, tyckte lärare, fritidshemspersonal och föräldrar, som fick packa om, städa och kasta sådant som förstörts. En solig, varm sommarlördag var det dags att flytta till nya lokaler på Fridhemsgatan. AV- centralen och Stockholms skolmuseer flyttade ut under sommaren. Föräldrarna gjorde ett jätte jobb, de hjälpte oss, så att flytten gick smidigt och smärtfritt. En familj ordnade med middag, för dem som ville, efter flytten. Det var en otrolig vi-känsla och sammanhållning i den lilla skolan, som snart skulle bli större och större. Under sommarlovet, medan fritids var öppet började en av papporna att riva en vägg för att vi skulle kunna inreda ett diskkök med stor diskmaskin. Pappan rev och vi som arbetade på fritids körde byggbråte i en vagn till fönstret i korridoren och kastade ut skräpet genom fönstret ned i en container, som stod nedanför. När väggen var riven, kom ett företag in och byggde upp golvet och installerade vår dyra fina diskmaskin. Hösten1993 startade vi förutom en ny etta även 6-årsverksamhet, det som numera heter förskoleklass, och de övriga klasserna fylldes på med fler elever. Vi startade höstterminen med ca 90 elever, inklusive 6-åringarna. Av den nuvarande skolbyggnaden använde vi ungefär halva souterrängvåningen och halva planet på en trappa.  Det var mera oöverskådligt för fritidshemmet med dessa lokaler fördelade på två plan, när vi tidigare hade haft all verksamhet på ett plan. Vi var inte så många som jobbade och barnantalet hade ökat, samtidigt hade vi inget administrativt stöd förutom bokföring. Helena och jag skötte all administration: löner, betalning av fakturor, utskick och beräkning av fritidshemsavgifter. ansökan om skolpeng och fritidshemspeng från de kommuner eleverna kom ifrån, köinventering, beställningar och budget, vikarier, ja allt som nu behöver skötas i en skola eller i ett företag. Nu började styrelsen också prata om att förutom stiftelsen också starta ett aktiebolag samtidigt som vi startade 6-årsverksamhet, som vi inte hade haft tidigare. Helena undervisade inte på heltid längre och jag måste också egna mig mera åt administration än tidigare. Plan ett var fullt med små kontorsutrymmen. Invandrarmottagning och SFI fanns på våningarna över oss.  Sommaren 1994 var det dags att börja återställa klassrum dvs. riva väggar och lägga ny matta i skarvarna. Helena tog in anbud och under sommaren vistades fritidsbarnen i byggdamm och byggröra igen. Detta pågick varje sommar under några år tills klassrummen var återställda. Den här gången var vi inte involverade i arbetet. Samtidigt som allt detta praktiska arbete pågick arbetade vi med tvåspråkighetsarbetet och en ny läroplan, Lpo 94. Ekonomin var fortfarande ansträngd pga. alla kostnader för ombyggnad och nya klassrumsmöbler varje år. Dessa kostnader var inte inräknade i skolpengen, så vi fick dra åt svångremmen ett tag till och fick hela tiden prioritera, vad vi skulle köpa in till de olika verksamheterna; skola, förskoleklass och fritidsverksamhet. Elevantalet ökade stabilt, vilket så småningom också ledde till bättre ekonomi, men det var hela tiden nya investeringar som behövde göras. NO-sal för kemiska laborationer, träslöjdssal, hemkunskapssal och flera väggar behövde rivas, för att ge plats åt fler och fler klassrum. Ett tag innan vi hade vuxit in i alla lokaler, hyrde vi ut rum till Waldorflärarutbildningen och blev inspirerade av Waldorfs färgskala, så när nya klassrum skulle målas, blev det olika färger, enligt Waldorf. Så småningom hade vi hela skolbyggnaden i bruk, förutom delen med aula och gymnastiksalar. Aulan började vi hyra för våra skolavslutningar och festdagar. Vi hade nu råd att investera lite utomhus också. Våren 1994 hade vi en talkodag, då föräldrarna hjälpte oss att gräva upp nästan alla doftande, men ack så taggiga rosenbuskar, som kantade den asfalterade skolgården, som hade varit parkering, tills vi kom. Sommaren 1999 fick vi våra första basketkorgar. Innan dess hade vi emellanåt målat upp lite hopphagar och på plattan, ovanför toaletterna, det som numera är restaurang Nivå 22, målade vi upp schackrutor, så barnen kunde spela schack med jättestora schackpjäser på rasterna. Det var lite problematiskt med plattan, för i ändan av plattan ut mot Fridhemsgatan var det som en liten bassäng, som hela tiden fylldes med vatten, som de yngre barnen älskade att leka vattenlekar med. Men det var inte så lämpligt, eftersom bassängen användes som toalett under kvällar och helger, så det blev en sanitär olägenhet, som fastighetsägaren, Gatu- och Fastighetskontoret inte åtgärdade på ett hållbart sätt. När fastigheten togs över av SISAB. Stockholms skolfastigheter AB blev det en stor förbättring av utemiljön på skolan. Hösten 1999 fick vi en ny rektor, Eva Wendén. Med förbättrad ekonomi, stabilt elevantal och kö till vissa klasser kunde vi göra en plan för rustning av skolgården, göra vissa inre förbättringar och äntligen kunde vi göra planer för anskaffningar till de olika verksamheterna. Vi satsade på specialundervisning och förutom samarbetet med finska BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) kunde vi även få handledning av kurator vid behov. Vi arbetade med att göra alla planer, som ska finnas på en skola och gjorde även planer för kompetensutveckling av personalen utifrån en kompetensutvecklingsanalys. Ända från början fick skolan mycket uppmärksamhet från media och genom besök från olika håll. Under skolåret 1991-1992 kom skolministern, Göran Persson på besök och sa att han inte trodde att en så liten skola hade en framtid. Skolan finns kvar över 20 år senare och efter en svacka, då elevantalet gick neråt kan man nu skönja en långsam ökning av elevantalet igen. En trend som verkar vara den samma i övriga sverigefinska skolor i Stockholmsområdet. När elevantalet var som högst, för ca tio år sedan, fanns det ca 370 elever från förskoleklassen till årskurs nio.  Idag finns det ca lika många, när man räknar in förskolebarnen. 2005 fick vi ännu en ny rektor, Mikael Hakola, som kom direkt från Finland. Han fick i uppdrag av styrelsen att starta förskola och gymnasium. Hösten 2007 startades ett försök med gymnasium samtidigt som den första förskoleavdelningen startades. Dessa verksamheter talades det om redan i början av 1990-talet, men det fanns inte personella resurser, för att planera och starta dessa verksamheter samtidigt som grundskola och 6-årsverksamhet byggdes upp. Sedan var skolbyggnaden full med grundskoleverksamhet och det fanns inte plats. Vi var och tittade på lokaler på olika ställen, men hittade inte något som passade. När elevantalet i grundskolan minskade blev det möjligt att starta förskola i skolans lokaler, vilket var det föräldrarna hade uttryckt önskemål om, när förfrågan hade gjorts. En gymnasieklass startades, men det var för sent, tänker jag. Det fanns en sådan konkurrens och närmast en mättnad, när det gäller utbud av gymnasieskolor i Stockholmsområdet, dessutom hade många av eleverna gått i skolan i tio år och längtade efter att träffa nya människor. Samtidigt är det mitt intryck att eleverna har varit väldigt glada för att gå i Sverigefinska skolan. Många kommer och hälsar på ett bra tag efter att de gått ut nian och vill träffa sina gamla lärare och elever, som går kvar. Det är också mitt intryck, att de även har kvar kontakten med elever i klasserna under och över dem och med klasskamrater, långt efter att de gått ut skolan. När skolan startades försökte vi få forskare att följa våra elever, för att på det sättet utvärdera skolans tvåspråkighetsmodell. Men skolan var så liten, att forskarna väl inte ansåg att det var meningsfullt att följa dessa få elever. De skulle bara ha vetat att klassen med 11 elever i starten hade ca 22 elever på slutet och att skolan växte så det knakade. Det kunde ha varit av intresse att följa elever som varit med från starten och elever, som kom senare. Vet inte om sådan forskning görs. Det hade också kunnat vara av intresse att följa den första klassen och sedan jämföra med en senare klass med många trespråkiga elever. Jag har själv under studier vid Uppsala universitet gjort miniundersökningar av tidigare elever och deras språkanvändning och är överraskad över hur de elever jag frågade fortfarande använder finskan regelbundet och trespråkiga elever använder även sitt andra modersmål, som varken är finska eller svenska, regelbundet. Det är små undersökningar jag har gjort, men det är ändå intressant att se att det är möjligt att ha glädje av sin två- eller flerspråkighet på längre sikt än bara under grundskoleåren. I skolan började vi med tvåspråkighet genom att skilja på språken i situation, då vi inte var så många anställda. Vi planerade sedan för att gå över till språk och person och anställde svensklärare och fritidspedagoger med svenska som modersmål så att barnen naturligt skulle vänja sig vid att använda båda språken i skolan och på fritidshemmet. Det var inte helt lätt i praktiken. Några av de svensktalande i fritidsverksamheten kunde också finska, men inte alla och lärarna kunde inte. Vi hade en språkpolicy i personalrummet, som innebar att, är om en icke-finsktalande person kom i rummet skulle man byta språk, eller att personen själv skulle påminna om sin närvaro. De svensktalande var ju i minoritet på skolan.  Detta fungerade inte alltid så bra. Folk glömde bort att byta språk och de andra påminde inte, utan de ickefinsktalande kände sig utanför. Genom stipendieansökan ansökte vi om att få de icke finsktalande på språkkurser på Hanaholmen i Helsingfors. Några personer åkte iväg på kurs i 2-3 veckor en sommar. Tanken var att de svensktalande skulle gå en kurs eller två för att få grunder i finska och finsk kultur. Det behövdes förstås en stark motivation hos de anställda, för att genomföra detta. Det fanns även anställda, som inte kunde finska, men som inte upplevde det som ett problem. De har stannat i många år och den tvåspråkiga personalen upplever dem nästan som ”finska” dvs. de glömmer att de inte kan förstå finska och kan rent av tilltala dem på finska ibland. Det finns också personal, som precis, som jag själv, revitaliserat sin finska genom att arbeta vid Sverigefinska skolan. Idag tillämpas språk och situation med vissa lärare. De flesta elever som började i skolan under de första 8-10 åren var relativt tvåspråkiga, hade goda kunskaper i finska, när de började. Det fanns också elever som föredrog att tala svenska under flera år, men sedan efter grundskolan kunde dessa elever ändå åka till Finland för att jobba eller talade finska på jobbet här i Sverige.  Det kom även elever direkt från Finland, som inte talade svenska alls, liksom det kom finlandssvenska elever till skolan. Dessa elever började inte alltid i årskurs ett utan hade ofta redan gått i skola under några år i Finland. En del elever bodde i Sverige några år för att sedan återvända till Finland, eftersom föräldrarna arbetade i Sverige tillfälligt. Andra stannade tills de gått ut nian och flyttade till Finland, för att gå i gymnasiet. Vi skickade ut enkäter, för att följa upp tidigare elevers gymnasieval och för att få reda på vad de hade tyckt var bra eller mindre bra med Sverigefinska skola i Stockholm.  Vi fick inte in så många svar. Kanske var det för tidigt, för att motivera dem att svara. Minns att vi fick varierade svar. En del var väldigt tacksamma över matematikundervisningen de hade upplevt det som lätt med matematik i gymnasiet. Några tyckte att det hade varit för mycket på finska i högstadiet och någon beklagade sig över att inte ha fått lära sig tillräckligt bra finska. Den eleven hade flyttat med sin familj till Finland och gått gymnasiet där.   Det var även en elev, som var flerspråkig hemifrån och sedan läst alla språk det gick hos oss, som sedan började gymnasiet i Finland, eftersom det var enda stället det gick att fortsätta läsa alla de språk eleven ville fortsätta att studera. Eleverna var över tid inte lika starkt finskspråkiga som flertalet elever varit under de första 8-10 åren. De första åren hade vi fått jobba hårt med svenskan för att alla skulle bli tvåspråkiga. Det var endast några få, som vi fick jobba hårt med för att få med finskan också. Vi fick nu i uppdrag att hitta ett sätt att få med alla elever. Skolan var ju till för sverigefinnarnas barn och alla sverigefinnar talade inte så bra finska, eller kom inte till skott med att tala finska med sina barn av olika anledningar. Vi började få tredje och fjärde generationens sverigefinnar i skolan och med fler och fler elever med ett tredje modersmål utöver finska och svenska började föräldrarna kräva modersmålsundervisning även på det språket. När skolans ekonomi tillät började vi erbjuda modersmålsundervisning i fler och fler språk, som språkskola var det naturligt att erbjuda detta. Någon gång under 1990-talet började finska staten arrangera fortbildning i Finland för de sverigefinska skolornas lärare, denna fortbildning pågick under ca 10-årstid och var mycket uppskattad av de lärare som deltog. De flesta, som arbetar på Sverigefinska skolan i Stockholm har bott i Sverige länge och behovet av nyfinskt input av olika slag är efterfrågad. Det skulle behöva arrangeras någon typ av fortbildning även i finska, både språk och annat, för lärare i finska. Något som kanske skulle ha uppnåtts, om Högskoleverkets förslag 2011, gällande hur man ska lösa lärarförsörjningen för de nationella minoriteterna, hade antagits. Lärarna har en grundutbildning som lärare, flera är utbildade i Finland, men det finns ingen tvåspråkig lärarutbildning eller kompetensutveckling för lärare i tvåspråkig verksamhet i Sverige. På 1990-talet satt vi i grupper och skrev tvåspråkighetsmålen tillsammans med hela personalen och en del fick delta i fortbildning med tvåspråkighetsforskaren Tove Skutnabb Kangas. När elevunderlaget successivt förändrades och skolan inte längre var så liten att vi kunde sitta runt ett bord tillsammans och diskutera, blev det svårare att förankra ny språkpolicy och nya arbetssätt. Det blev mycket på känsla, som arbetet utvecklades. Det finns väldigt goda exempel på lärare, som utvecklat egna metoder för att arbeta tvåspråkigt, men det kan man inte förvänta sig som något självklart. Därför skulle det behövas en tvåspråkig lärarutbildning och möjlighet att komplettera en vanlig lärarutbildning. I dagsläget kommer det hela tiden fler och fler elever, som inte har så goda språkkunskaper i finska, när de började i skolan, eftersom det nu kan vara både tredje och fjärde generationens sverigefinnar, som börjar i skolan. Det ställer helt andra krav på lärarna än i början, när de flesta barnen kom från starkt finskspråkiga familjer. Idag handlar det mycket om att revitalisera finskan. Det skulle även behövas träffar och föreläsningar för föräldrar där man klargör skolans arbetssätt och ger föräldrarna råd och stöd. I början av 1990-talet föreläste tvåspråkighetsforskaren, Leena Huss för föräldrarna på skolan om tvåspråkighet. Sådant skulle behövas även idag. I början av 2000-talet tillsattes en utvecklingsgrupp, som fick i uppdrag att söka metoder och de senaste rönen inom tvåspråkighet, för att kunna ta emot denna nya elevgrupp på ett bra sätt och säkra deras tvåspråkighet. Gruppen läste in sig på det senaste inom tvåspråkighetsforskningen och om språkbadsskolor och kom fram till att språkbad inte var rätt metod för vår skola, just då i alla fall.  Vi köpte in böcker om tvåspråkighet, bl.a. Colin Bakers böcker med råd till föräldrar och lärare och skapade ett litet lärarbibliotek med tvåspråkighetslitteratur. Några av oss deltog också i ett internationellt symposium om tvåspråkighet och fick med oss många nya lärdomar på flera olika områden. Jag ledde gruppen och arbetslagsledarna, speciallärarna och en svensklärare var med för att hela tiden ha en naturlig länk till arbetslagen i vardagen. Vi ordnade fortbildningsdagar där vi delade med oss av det vi hade lärt oss. Vi ordnade dagar där vi blandade teori med praktiskt arbete, med föreläsare utifrån och ibland föreläste vi själva. Jag föreläste bl.a. om Thomas & Colliers stora undersökning i USA. År 2000 blev sverigefinnarna en nationell minoritet och jag redogjorde för Sverigefinska delegationens handlingsprogram och för sverigefinnarnas historia i Sverige utifrån delegationens historik.  Det väckte nyfikenhet för delegationen, men att som skolledare och lärare föreläsa för personalen var inte lätt. Det fanns hela tiden en tro på att någon expert skulle kunna säga det bättre och det fanns mycket tyckande kring gruppens arbete och det vi redogjorde för ifrågasattes. Det var svårt att motivera personalen att delta i processen, många tyckte att tiden inte räckte till, att de hade för mycket att göra. Andra tyckte att det vi gjorde var bra. Man ville att någon skulle tala om hur man skulle arbeta samtidigt som man tyckte sig veta hur man skulle göra och ifrågasatte gruppens arbete. En vanlig reaktion i organisationer vid förändringar, som i sig kan leda till just förändring, så småningom. Under processens gång ordnades fortbildning av lärarna i åk F-2 i språkutvecklande arbete enligt Nya Zeelandsmodellen med svenska som andraspråkslektorn Laila Engström. Dessa lärare gjorde et fantastiskt arbete i sina klasser. Jag minns särskilt Tuulikki Williamson, som arbetade på ett lysande sätt med språkutveckling genom drama i förskoleklassen och Leena Juntunen Walin och Asja Vuorenmaa översatte Kiwiböcker, så att texterna i böckerna fanns på både finska och svenska för elever i årskurs 1. I samband med den internationella konferensen Education, Diversity and Exellence fick jag kontakt med Yvonne och David Freeman, som utbildar tvåspråkiga lärare i USA, och rektorer från Kanadensiska språkbadsskolor. De besökte vår skola och ställde lite frågor kring vår undervisning, som sedan diskuterades i utvecklingsgruppen. Den ena kanadensiska rektorn tog kontakt och kom året efter på studiebesök till Sverige med en grupp rektorer från språkbadsskolor. De höll workshops för personalen. Workshoparna och samtalen med rektorerna uppskattades av personalen, som såg många likheter mellan kanadensarnas och vårt sätt att arbeta.  Utvecklingsgruppen fortsatte sitt arbete och 2007, efter kontakt med tvåspråkighetsforskarna Tove Skutnabb Kangas och Monica Axelsson, var de nya tvåspråkighetsmålen och skolans språkpolicy klara, nu återstod implementeringsarbetet. Jag redogjorde för detta för föräldrarna och nu var det dags att börja skapa en praktik utifrån dessa dokument. Ett arbete som pågick, när skolan fick en ny rektor 2010, Heli Lindström. Då påbörjade några lärare utbildning i arbete med genrepedagogik. Under årens lopp har jag också upplevt att en del föräldrar har revitaliserat sin finska, som en extra bonus, när deras barn har gått i skolan. Liksom jag själv har revitaliserat min finska. Hjärnan kämpade med svenskan, när finskan tog så mycket kraft under det första halvåret. Sedan arbetet med verksamhetsidén på finska, där var jag i intellektuellt underläge, eftersom min finska var under utveckling, men jag kämpade på och idag anser jag att min finska är ett gott exempel på språklig revitalisering.   kirjoituskilpailu Johanna von Kraemer – Elmqvist skickade detta bidrag 2013 till sverigefinländarnas arkivs skrivtävling om sverigefinskt skolliv och livet efter skolan! Johanna var en av de tre lärare som den 15 februari 2014  fick priset i kategorin för lärare och rektor i ett seminarium i Armémuseum.     julmarknad Affisch av Markku Huovila, 2013. Bild: Erkki Vuonokari, SfA Årliga julmarknaderna i Sverigefinska skolan i Stockholm är mycket populära. Mycket information om skolan finns hos deras hemsida: http://www.sverigefinskaskolan.eu/

toptan içgiyim antika,kadıköy antika,eski eşya