Monday, May 22, 2017

I en främmande värld


I en främmände värld Sari Andersson   Klumpen i magen växer sig större och större. Varför? VARFÖR? Varför befinner jag mig i ett främmande land, där husen är grå, höga och skrämmande, med trapphus där det luktar konstigt av de äckliga mörkbruna klumparna i taket och på väggarna, med hissar som är läskiga och människor i hissarna som är ännu läskigare och som pratar ett obegripligt språk. Fan, jag hatar det där språket! Fan, fan, fan! Eller nej, just de orden kan jag ju inte formulera än. Perkeleen perkeleen saatanan saatana! Ja du, i den här taniga lilla kroppen, bakom de bleka kinderna och den räddhågsna blicken, inte kan man väl tro att där döljer sig en ursinnig unge som skriker sig hes: Varför?! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?! Vad har jag gjort för fel?! Har jag inte varit tillräckligt snäll och skötsam?! Har jag inte bett kvällsbönen tillräckligt många gånger?! Mitt ursinne växlar över till rädsla, sedan tillbaka till ursinne, och så fortsätter känslorna studsa inom mig, fram och tillbaka, fångna i en liten flickas kropp, i ett desperat försök att förmedla någon sorts logik till hjärnan för att få den att förstå vad som händer. Min kalla hand håller hårt om mammas hand. Eller det är nog snarare hennes som håller hårt om min. Kanske anar hon att jag helst bara vill vända om, springa tillbaka till det läskiga huset med den läskiga hissen, trycka på knappen med en sjua på, öppna dörren till lägenheten som förvisso inte är mitt hem, men som åtminstone erbjuder mig någon liten trygghet i denna konstiga värld som jag hamnat i. I lägenheten hör jag åtminstone rätt språk pratas av människor som jag är släkt med.  Men nej, jag sliter mig inte loss från mammas grepp, jag går tyst och lydigt bredvid henne. Jag riktar blicken mot den smutsiga snön – Varför är snön smutsig?! Hemma i Finland är den ren! Vit och ren och gnistrande, så som snö ska vara, och så där härligt knarrig under varje fotsteg. Vit och ren, fri från grus, så att man kan åka spark till skolan. Skolan ja… Åh, jag älskade skolan så! Ett tempel där min kunskapstörst fick sitt lystmäte varje dag, där jag fick sitta längst fram i klassrummet och tindra med ögonen mot ängeln som stod framme vid den stora gröna tavlan och skrev förunderligt vackra snirkliga bokstäver med en precision som kunde ta andan ur vilken sjuåring som helst.  Skolan där jag dessutom fick tillbringa dagarna med min allra bästa vän, betydligt busigare än jag, och definitivt inte lika intresserad av det som stod på lärarinnans agenda, men ändå, min allra bästa vän. För bara två och ett halvt dygn sedan var det där jag befann mig, på den soliga skolgården, en vanlig fredag eftermiddag, glatt skuttandes hemåt bredvid min allra bästa vän, med läxboken i studsandes i min gröna ryggsäck. Men då, där i den lyckliga stunden, den soliga fredagseftermiddagen, där slogs min värld i spillror. En bil tutade, en sidoruta vevades ner, mammas röst ropade mitt namn… Va? Vad gör mamma här? Hon ska ju vara hemma och vänta på mig och min storasyster från skolan… Förvirringen är total. Mamma springer fram till mig, säger åt mig att säga hej då till min bästa vän för nu ska vi till Sverige. ”Skynda dig nu, var är din syster, har du sett henne? Vadå fick skjuts med grannen? Skit också. Skynda dig nu, vi måste få tag på henne fort, säg hej då till Tytti!” ”När kommer vi tillbaka?” ”Det vet jag inte, skynda dig nu.” Och då kommer klumpen i halsen… Vad är det som händer? Tytti börjar gråta, hon förstår också att det är något som inte står rätt till. ”Hej då, vi ses…” ”När?” ”Jag vet inte…” Och nu går jag här, hundratals – tusentals? – kilometer från mitt hem, klumpen i halsen har flyttats ner i magen, och den känns tung, precis som mina steg. Det är måndag morgon, och jag är på väg till skolan. Till skolan?? I FEL LAND! Ingen har frågat mig! Jag vill inte! Jag VILL INTE!! Syrran skuttar längre fram med Merja, vår kusin som är jämngammal med henne. Vad fan är det för fel på henne? Fattar inte hon att det här är fel? FEL! Vi hör inte hemma här! Vi närmar oss den mörka fula tegelbyggnaden. Skolgården kryllar av barn, men jag ser dem inte. Jag vill inte se dem. Jag vill inte vara här. Vi går in genom ytterdörren, genom långa korridorer som är målade i en skrikig orange färg som ger mig huvudvärk. Vi kommer in i ett rum tillsammans med Merja, som på perfekt svenska förklarar för någon vuxen att jag och min syster ska börja här.  Mamma säger något på knackig svenska. Hon stammar och rodnar. Utan att jag vet hur det har gått till, så har min syster skuttat vidare med Merja till hennes klassrum, ivrig att få träffa sin nya klass. Men jag då? Jag är helt utlämnad åt främlingar. Klumpen i magen växer. Plötsligt öppnas dörren till rummet där jag sitter bredvid mamma och väntar. Jag lyfter blicken från golvet och ser ett vänligt ansikte som ler mot mig och säger: ”Hej, jag heter Eila. Vad heter du?” Åh, jag förstår vad hon säger! Hon pratar finska! Lycka! Hon ser ut som en ängel i mina ögon. Hennes stora, varma leende gör mig bättre till mods. Hon tar min hand i sin och säger att hon är min lärare, och att jag ska följa med och träffa mina nya klasskamrater. Mina knän skakar av nervositet, men Eila håller mig stadigt i handen och jag säger hej då till mamma. Jag kommer att få gå i en finsk klass. Det kommer att finnas 24 barn där som pratar samma språk som jag. Jag kommer att lära mig att förstå detta konstiga nya språk. Kanske inte just idag, inte denna vecka eller ens denna månad, men så småningom, i min egen takt. Jag kommer att stå mitt i en ring av 24 par nyfikna ögon och 24 munnar som frågar mig vad jag heter, var jag kommer ifrån, var jag bor, varför jag har en sådan konstig mössa, och varför jag inte kan prata svenska. De kommer att be mig leka med dem på rasten, de kommer att vilja sitta bredvid mig i klassrummet och beundra min vackra handstil när jag skriver finsk skrivstil. De kommer att ringa på hos mina kusiner på sjunde våningen och vilja leka med mig efter skolan. Och de kommer att hjälpa mig med svenskan. Vi kommer att sitta i timmar och timmar, jag och min nya bästa vän, och jobba med glosböcker, och hon kommer att guida mig, tillsammans med mina underbara, snälla, nya lärare, i denna främmande värld av konstiga ljud, tills jag förstår. I ett tryggt klassrum, med det bekanta språket som jag är uppvuxen med och behärskar så väl, med mitt modersmål som stöd, kommer jag att bli en av dem. Jag kommer att gråta många, många kvällar och längta tillbaka till Finland, och jag kommer att sucka tungt när jag måste lämna klassrummet för att få stödlektioner i svenska. Men så småningom, bit för bit, kommer min avsky mot det svenska språket att avta och försvinna för gott, tack vare att jag får gå i en finsk klass, med finsktalande kompisar, med en finsktalande lärare, och finska böcker som jag älskar att läsa. Jag förstår att jag är lyckligt lottad och att allt kommer att ordna sig.   kirjoituskilpailu             Sari Andersson skickade detta bidrag 2013 till sverigefinländarnas arkivs skrivtävling om sverigefinskt skolliv och livet efter skolan! Sari var en av de två som den 15 februari 2014  fick priset i kategorin för före detta elever. Tävlingsbidrag offentliggjordes i ett seminarium i Armémuseum.   Material om sverigefinnarnas historia och verksamhet i Sverige kan läsas i Arkivhuset i Eskilstuna

toptan içgiyim antika,kadıköy antika,eski eşya