Monday, May 22, 2017

Det är viktigt att det finns finska skolor i Sverige


Det är viktigt att det finns finska skolor i Sverige Sara Haasmark     Jag minns delar av min första skoldag i detalj, trots att det gått drygt 33 år sedan min första skoldag. Jag var sju år, eftersom det var åldern som gällde för skolstart 1979 och innan dess gick jag på dagis. Någon förskoleklass fanns inte. Kanske fanns det dagmammor, inte vet jag. Själv gick jag på dagis. Det hette inte förskola på 70-talet. Min skola var byggd på 1970-talet och låg i en förort till Stockholm. Det var en vanlig svensk kommunal skola med några finska klasser för de finska barn som bodde i orterna runt omkring. I min klass gick det barn från tre olika förorter eftersom det inte fanns finska klasser i alla orter. Vi var heller inte särskilt många, kanske 15 stycken i min klass. Jag minns min beiga kjol med ett vitt skärp. Eftersom jag var så blyg och inte vågade titta upp tittade jag ner i knät mest hela tiden och präntade därmed in bilden av min knälånga nystrukna beiga tunna sommarkjol. Till kjolen hade jag en vit ärmlös topp och utsläppt långt ljust hår som varit flätat hela natten så att det var vågigt. Blev de kyligt hade jag en ny ljusgrön kofta med mig. Jag minns att skolbänkarna var placerade två och två tillsammans och att en pojke, Marko, satte sig bredvid mig, men att hans mamma bad honom byta plats så att han satt bredvid en pojke, Jarmo, istället. Jag satt ensam när platserna fylldes med förväntansfulla barn. Till slut fick jag äntligen en bordskamrat. Minns inte längre vem det var som satte sig bredvid mig, men minns känslan av lättnad att jag slapp sitta ensam och känslan av glädje att någon valt att sitta bredvid mig. Jag gick i finskspråkig klass fram till årskurs 5. I årskurs 6 började jag i vanlig svensk klass. Anledningarna vill jag minnas var flera. I årskurs 6 skulle vi göra vårt andra skolbyte och det skulle innebära än längre skolväg, vilket jag inte var alltför förtjust i. Jag ville även vara förberedd inför högstadiet som jag skulle gå i en svensk klass i den förort som jag bodde i och genom att börja i klassen i årskurs 6 skulle det nya i att börja högstadiet inte kännas så stort som det vore om jag även skulle få helt nya skolkamrater. I och med bytet innan skulle jag redan känna mina klasskamrater. Minns faktiskt inte om det gick att läsa i finskspråkig klass på högstadiet eller om det fanns något annat skäl till att jag beslutat att ändå byta till högstadiet. Det är lätt att förlora kontakten med barndomsvänner speciellt när man varken går i skolan tillsammans eller bor i närheten av varandra. Så gjorde även jag, men tack vare facebook har jag de senaste åren fått kontakt med mina gamla klasskamrater från låg och mellanstadiet vilket är roligt, för även om det ändå blir så att kontakten hålls ytlig, så blir det en uppdatering om vad de första klasskamraterna gör i sina liv. Jättekul! Ett par verkar ha flyttat till Finland. Min bästis från första klass har jag haft lite mer kontakt med över åren. Vi har träffats ibland och skrivits lite, vi känner till alla större händelser och hon var på mitt bröllop. I årskurs 1-3 gick jag i en skola i förorten intill den jag bodde i. Skolan låg 1,5 km hemifrån och oftast gick jag till och från skolan.. Vid någon tidpunkt införde de skolkort, så då åkte jag buss. Tror det var i årskurs 4 då vår klass blev flyttad till en annan skola i nästa förort som låg 3,5 km hemifrån. I årskurs 5 slogs vi samman med årskurs 4. Jag minns mina lärare som mer eller mindre bra och mer eller mindre uppmuntrande, dock var ingen lysande eller något under av pedagogik. Detta är inget som skiljer från mina svenska lärare jag fick från årskurs 6 men kanske hade min lärare i svenska som jag hade i högstadiet lite mer fördomar mot mina svenskkunskaper än vad mina finska lärare hade. Jag minns än idag när min lärare i svenska tog ut mig från klassrummet. Vi hade veckan innan lämnat in längre uppsatser i svenska och hon förklarade varför jag inte fick en femma på min uppsats. Hon trodde nämligen att jag fått hjälp av någon vuxen att skriva den. Så därför fick jag en trea i betyg. Jag kände mig så liten just då. Uppläxad i skolan. Jag som aldrig blivit det tidigare. Jag som älskade att läsa. Jag som älskade att skriva. Jag som aldrig skulle fuska. Kunde jag gå tillbaks i tiden skulle jag gå och läxa upp henne. Jag skulle säga att mitt finska påbrå gör mig varken dum eller till en fuskare. Jag hade lätt för att lära, tyckte om att läsa och räkna, att lära mig saker och att göra klart uppgifter snabbt. Jag fick därför en hel del extramaterial och böcker. Jag upplevde inte det som något konstigt eller annorlunda. Det var fler i min klass som fick det. Vi fick utvecklas på den nivå vi var och försågs med nya utmaningar. När jag började i min svenska klass fick jag själv föreslå detta och det tog både tid och kraft att få till det efter att den första skepsisen lagt sig hos läraren. Jag beskriver mina erfarenheter och av dem kan inga större slutsatser tas utan endast konstateras att för mig innebar det vissa skillnader att gå i en finsk och i en svensk klass. Jag minns inte att jag skulle känt mig utpekad eller annorlunda när jag gick i en finsk klass i mina skolor. Jag blev aldrig retad, och vad jag vet blev ingen av mina klasskompisar retade för sin finska bakgrund heller. Något jag idag kan tycka var lite märkligt då det känns som om minsta avvikelse bland barn leder till mobbning. Dock kanske det inte gäller så små barn, eller att vi hade tur, eller att jag inte såg eller att mobbing inte var lika vanligt då som idag. Jag började första klass 1979. Jag är mycket nöjd med att jag fått undervisning på finska på låg- och mellanstadiet. Jag tror att jag skulle tappat mycket av mina kunskaper annars eftersom jag gick på svenskspråkigt dagis. Det fanns nämligen inget finskspråkigt dagis i närheten av där vi bodde. Tror att närheten till boendet är viktigare ju yngre barnet är. Jag skulle heller nog inte gått i finskspråkig klass alls om det inte funnits relativt nära mig. Hade min ensamstående mamma varit tvungen att åka in med oss till innerstan hade vi antagligen inte fått undervisning på finska vilket jag tror hade varit en stor förlust. Jag tror att jag haft stor nytta av att kunna två språk helt flytande. Jag tror att det är viktigt att det finns helfinska skolor i Sverige men också att det finns finska klasser i vanliga svenska skolor eftersom det minskar risken för utanförskap och avdramatiserar olika hemspråk. Men varför har finska skolor namn  som Sverige- Finska skolan?  Engelska skolan, Franska skolan och Tyska skolan klarar sig bra utan ordet Sverige. Jag tror att Finska skolan skulle vara ett bra namn på skola och ett finskt gymnasium skulle också vara bra för finska skolor och finska klasser och finska förskolor behövs i Sverige idag. Det finns alltför många barn i Sverige vars ena eller båda föräldrar har finskt ursprung men som inte kan ett ord finska.   kirjoituskilpailu             Sara Haasmark skickade detta bidrag 2013 till sverigefinländarnas arkivs skrivtävling om sverigefinskt skolliv och livet efter skolan! Sara var en av de två som den 15 februari 2014  fick priset i kategorin för före detta elever. Tävlingsbidrag offentliggjordes i ett seminarium i Armémuseum.   Material om sverigefinnarnas historia och verksamhet i Sverige kan läsas i Arkivhuset i Eskilstuna

toptan içgiyim antika,kadıköy antika,eski eşya